Jag hade verkligen glömt hur jävla tråkigt det är att vara sjuk. På riktigt jättesjuk alltså. När jag gick i högstadiet typ var jag "sjuk" så mycket så jag nästan inte visste hur det var att vara sjuk. Minsta lilla känning i halsen lr snor ur näsan så tyckte jag att det var en bra anledning att stanna hemma och sova hela dagen. Så jävla skoltrött och så jävla deprimerad. Min mamma blev tokig på mig och körde iväg mig till skolan ändå ett x antal gånger. Jag tyckte hon var asjobbig. Och nu när man är så nära vuxen man kan komma kör jag iväg mig själv till jobbet trots att jag kanske egentligen borde ligga kvar i sängen. Karensdag är det enda som springer genom mitt huvud också släpar man sig upp ändå. 

Jag har ett ganska kasst immunförsvar, men nu har jag inte varit sjuk på länge. Och nu börjar jag lessna så jävla mycket på detta. Det jobbigaste är att inte höra någonting, vänster öra är helt dövt. Jag och Joel gick in på ica häromdagen och det var fan pinsamt att han nästan behövde skrika åt mig för att jag skulle höra någonting. Och när vi satt i soffan på kvällen bredvid varandra vände jag mig om och sa någonting till honom, varpå han ryggade tillbaks och tittade på mig och sa "babe, jag sitter bredvid dig, du behöver inte skrika åt mig", så ja. Jag hör ju inte ens hur högt jag själv pratar. Kul. Jag känner inte riktigt för att gå till hc och få konstaterat att det inte går att göra något åt och sedan få en räkning hemskickad för att jag har tagit upp fem minuter av deras tid. Det har tydligen tagit några veckor för folk som har haft likadant innan det går över(nu pratar jag om örat), men jag tror att jag kommer hinna bli halvt psycho innan det om det ska fortsätta vara såhär. 
Hur som helstttttttttt så har jag nog klagat färdigt nu. Nu ska jag tvätta. Poss och kram