Ibland när man väljer att plocka bort människor ur sitt liv för sitt egna bästa så kan man fortfarande sakna. Det är förmodligen den mest naturliga reaktionen, trots att man vet att man sparar sig själv många tårar, mycket smärta och ytterligare svek. Men ibland när man har blivit sviken av någon man har älska(r)t så mycket och tagit för givet ska alltid vara en del av ens liv så kan man hålla kvar vid det. Klamra sig fast i det där sveket för det är det enda man har kvar som är verkligt av den här personen. Något som gör ont. För det är det enda som känns overkligt. Resten flyger iväg i någon slags bubbla och dom kvällarna jag somnade i ditt knä eller vi diskuterade livet tillsammans känns så långt bort. Som att dom aldrig existerat. Och ibland undrar jag om jag väljer själv att fortfarande ha ont för att jag vill ha kvar dig, eller om jag inte bryr mig så mycket längre egentligen och vill ha det bra utan dig bara. Kanske. Ibland.