Idag är jag sur. Och trött. Jag har ont i nacken, mår illa och Joel åker till Göteborg i morgon över helgen. Jag är sur på allt och mår bara allmänt bajs. Tyck synd om mig. När jag är sur börjar jag även tänka på saker/personer som irriterar lr stör mig. Typ absolut onödigaste energin jag gjort av med idag, men ibland får man. För jag är sur idag. Stör mig på elaka opålitliga människor som förstör för mig/folk jag bryr mig om. Det värsta jag vet är folk som medvetet är elaka och sedan låtsas vara guds bästa barn. Att vissa utav dom även har mage att komma fram och ljuga en rätt upp i ansiktet när jag vet den exakta sanningen är både irriterande, roligt och sjukt på samma gång. Men om vissa fortfarande känner för att köra "lägga-huvudet-på-sne-och-se-söt-ut" grejen så får dom väl göra det. Vrider och vänder på saker för att lägga över det på den andra parten och vägrar stå för det dom sagt. Nekar allt som går att neka. Roligt för er. Usch. Nu har jag gnällt klart. Mat. Hejdå.

Och IBLAND så känner jag lite typ; FUCK YOU.

Ibland när man väljer att plocka bort människor ur sitt liv för sitt egna bästa så kan man fortfarande sakna. Det är förmodligen den mest naturliga reaktionen, trots att man vet att man sparar sig själv många tårar, mycket smärta och ytterligare svek. Men ibland när man har blivit sviken av någon man har älska(r)t så mycket och tagit för givet ska alltid vara en del av ens liv så kan man hålla kvar vid det. Klamra sig fast i det där sveket för det är det enda man har kvar som är verkligt av den här personen. Något som gör ont. För det är det enda som känns overkligt. Resten flyger iväg i någon slags bubbla och dom kvällarna jag somnade i ditt knä eller vi diskuterade livet tillsammans känns så långt bort. Som att dom aldrig existerat. Och ibland undrar jag om jag väljer själv att fortfarande ha ont för att jag vill ha kvar dig, eller om jag inte bryr mig så mycket längre egentligen och vill ha det bra utan dig bara. Kanske. Ibland.