Longing

Det är konstigt. Det är så länge sen och egentligen ingenting jag kan säga att jag hade. Men fortfarande saknar jag dig. Ibland, dom här kvällarna när jag är helt ensam och får tid till att göra det jag är bäst på, tänka, dom kvällarna saknar jag dig. Jag längtar efter dig, jag undrar hur du mår, jag vill veta vad du gör om dagarna, hur det går för dig med allting, om hon är annorlunda än vad jag var. Jag vet inte varför jag vill veta, varför jag fortfarande bryr mig. Du var inget speciellt snäll emot mig, inte jag emot dig heller. Vi hade en konstig och ojämn relation under hela tiden och vi förstod oss aldrig på varandra, samtidigt som ingen visste mig bättre än vad du gjorde och vice versa. Allting med dig var bara så speciellt och jag ville bara ha mera. Jag ville inte lämna det. Ville vara kvar. Vi bor i samma stad men ändå tycks du på något sätt ha gått upp i rök. Jag ser dig aldrig, hör aldrig ditt namn och vet inte vart du är någonstans. Men jag saknar dig, det gör jag. Jag har aldrig velat att det ska gå dåligt för dig och det är något som gnager lite i mig när jag tänker tillbaka. Det gör inte riktigt ont, det är mer något jag vill fylla. Ett litet hål som är kvar. Det är väldigt litet, i storlek med ett knappnålshuvud kanske. Men fortfarande, det är ett hål som behövs fyllas. Jag satt och kollade igenom min fb och gamla konversationer och jag log för mig själv när jag läste det vi skrivit. Jag hoppas att du mår bra och att det går bra för dig. Och jag saknar dig. Även om det inte var meningen att det skulle vara du och jag.

Comments

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0