Sen natt som vanligt. Får ont i ögonen av ljuset från datorn och kollar på femtioelfte avsnittet av sex and the city. Har rökt alldeles för många tankecigaretter i en alldeles för stor hoodie som inte är min. Det känns som att jag är i ett sånt konstigt stadie i mitt liv just nu, jag kan inte förklara hur, men det bara är så. Vad händer nu? Vad händer sen? Jag tänker bara på boken som min mamma läste för mig när jag var liten. När man vände blad och sa "vad hände sen?". För så hette boken. Och jag undrar vad är sen? Är det nu? Vad händer nu? Eller sen? Vad är skillnaden? Jag kommer dö innan jag är 25. Nej, jag är inte i en ålderskris, jag bara känner på mig att jag kommer dö ung. Inte självförvållat. Jag vet inte hur lr när, men jag bara vet att jag kommer dö ung, och det gör mig inte så mycket. Egentligen. För jag har inte en aning om vad jag vill ha ut av livet, eller någonting. Jag vet inte ens om det finns något speciellt jag vill ha ut av det. Vad mer finns det att göra som jag missat? Jag har rest, jag har gått i skolan, jag har älskat, jag har blivit sårad, jag har ljugit, jag har varit impulsiv, jag har uppskattat, tagit emot och jag har känt. Jag vill inte ha barn och jag vill aldrig gifta mig. Vad mer finns det egentligen kvar? EGENTLIGEN. Ni typ 10 pers som kommer läsa detta får ej tolka detta fel och tro att jag är deprimerad lr liknande, det är jag inte. Jag är okej. Jag är okej, men förvirrad och konstig just nu bara. Jag vet inget bättre sätt att förklara det på. Skev. Det är kanske ordet jag skulle beskriva mig själv med just nu. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Men är det här verkligen allt? Blir det inte mer än såhär? På riktigt alltså. Jag vill veta. Jag vill veta allt som någonsin går att veta. Allt. 

Klockan är nu 01:52 och jag borde försöka sova. Igen. Jobbar eftermiddag i morgon. Min kudde luktar schampoo, tvättmedel och dig. Dig som jag tycker om. Så himla mycket. Dig som jag är så kär i att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet faktiskt på riktigt inte vart jag ska ta vägen. Varje gång jag ser dig känns som att det är den första igen. Men det är det inte. För då var du inte min. Och jag var inte din. Och nu vill jag inget annat än just det. Att bara vara din. Ett till avsnitt om Carrie och hennes hopplösa liv som jag inte kan låta bli att dagdrömma lite om, sen ska jag sova. Lovar. I din för stora tshirt.