Också kommer den igen. Den där jävla ångesten och deppigheten. Slår aldrig fel och slår jävligt hårt. Det är något som inte är bra nu. Jag kan sätta fingret på vissa uppenbara saker som gör att jag mår skit, men sen finns det dom där grejerna som överdriver allt och drar mig neråt hela tiden, varje dag. Och dom kommer jag nog aldrig kunna identifiera. Jag vill inte jobba, jag vill inte äta, jag vill inte prata, jag vill inte bli rörd, jag vill inte sova, jag vill inte vara vaken, jag vill inte tänka. Jag vill bara inte. Absolut ingenting känns rätt eller bra nu och jag skulle inte kämpa emot om allting bara tog slut nu. Om jag bara kraschboom gick in i väggen eller bara stängde av.