Inatt har det varit mer oroligt än på länge hemma hos mig/i mig. Jag kunde absolut inte somna och när jag väl somnade runt fyra i morse så drömde jag. Om luit. Och att drömma om honom för mig när jag inte fått läka helt än är värre än den värsta mardrömmen någonsin. Halvvaknade tusen gånger och hörde röster i morse när folk började röra sig mot jobbet men visste aldrig om jag var vaken lr inte. Halv elva vaknade jag av att jag skrek och grät. Var genomdränkt av svett och skakade i hela kroppen. Det tog ett tag att fatta att jag var vaken nu eftersom jag var säker på att det jag drömt hade hänt riktigt. Jag slog på mina högtalare för att lyssna på musik, shuffle, fel låt kom på och jag slet ut den och satte mig på sängkanten. Så tom som jag kände mig just då, exakt då, den känslan är vidrig. Egentligen är den ingenting men för mig är den allting. Sen bara brast det.
Nu, några timmar senare har jag slutat gråta och är istället extremt nervös, orolig och hyper. Förgiftar mina lungor hänsynslöst mycket med blåa l&m och samma låt går på repeat för hundrafemtioelfte gången i mina öron. Idag är en sån dag bara.

Jag har nog aldrig längtat efter någon så det gjort ont i vartenda ben i kroppen förut. Jag älskar dig miljoners miljoner varv runt jorden.

Och sen tillbaka.