1. Det är jävligt svårt att ge sig själv örondroppar med rätt antal och pricka rätt osv så jag måste ha joel nära hela tiden

2. Det tar fan år innan skiten har runnit ner i örat och oavsett hur länge jag väntar så känns det som allt rinner ur igen när jag sätter mig upp

3. Det är en blandning av kortison och antibiotika i dessa droppar och den är GUL. Och lämnar fläckar på kläder/örngott, ja allt den hamnar på

Enligt sköterskan jag träffade borde jag känna mig mycket bättre redan till helgen och börja höra normalt igen. Men hon hade inget svar på varför jag var inne på andra veckan med feber och fortfarande hade ont som skit i halsen. Hon sa att jag skulle återkomma om jag fortfarande hade feber om tre veckor(????). Aaaa om jag inte avlidit tänkte jag. Tänker höra av mig på måndag igen om jag inte hör ordentligt, pallar ej detta mer nu. 

Adjö. / TPL

Jag hade verkligen glömt hur jävla tråkigt det är att vara sjuk. På riktigt jättesjuk alltså. När jag gick i högstadiet typ var jag "sjuk" så mycket så jag nästan inte visste hur det var att vara sjuk. Minsta lilla känning i halsen lr snor ur näsan så tyckte jag att det var en bra anledning att stanna hemma och sova hela dagen. Så jävla skoltrött och så jävla deprimerad. Min mamma blev tokig på mig och körde iväg mig till skolan ändå ett x antal gånger. Jag tyckte hon var asjobbig. Och nu när man är så nära vuxen man kan komma kör jag iväg mig själv till jobbet trots att jag kanske egentligen borde ligga kvar i sängen. Karensdag är det enda som springer genom mitt huvud också släpar man sig upp ändå. 

Jag har ett ganska kasst immunförsvar, men nu har jag inte varit sjuk på länge. Och nu börjar jag lessna så jävla mycket på detta. Det jobbigaste är att inte höra någonting, vänster öra är helt dövt. Jag och Joel gick in på ica häromdagen och det var fan pinsamt att han nästan behövde skrika åt mig för att jag skulle höra någonting. Och när vi satt i soffan på kvällen bredvid varandra vände jag mig om och sa någonting till honom, varpå han ryggade tillbaks och tittade på mig och sa "babe, jag sitter bredvid dig, du behöver inte skrika åt mig", så ja. Jag hör ju inte ens hur högt jag själv pratar. Kul. Jag känner inte riktigt för att gå till hc och få konstaterat att det inte går att göra något åt och sedan få en räkning hemskickad för att jag har tagit upp fem minuter av deras tid. Det har tydligen tagit några veckor för folk som har haft likadant innan det går över(nu pratar jag om örat), men jag tror att jag kommer hinna bli halvt psycho innan det om det ska fortsätta vara såhär. 
Hur som helstttttttttt så har jag nog klagat färdigt nu. Nu ska jag tvätta. Poss och kram

Vad har hänt då? Jag har köpt en iPhone 5s(oerhört lycklig över mitt köp) som fick ersätta min gamla 4:a som jag haft i 4 år typ, jag har haft semester och åkt med min Joel till vår stuga i skåne och haft en fantastisk vecka, klättrat i nimis, badat i grottor,  handlat på Ullared, spelat golf, badat, varit på dop x2, fyllt 21 år och därmed fått fina presenter, jag har blivit väldigt brun, ätit mycket glass, kollat på överdrivet många Youtube-klipp, fått tillbaks min insomnia, utrotat ett getingbo, färgat och klippt mitt hår, pussats i en solnedgång, druckit bärs, grillat och massa annat fint. Nu senaste veckan har jag även lyckats dra på mig öroninflammation alternativt halsfluss. Lr en kombination av båda. Fruktansvärt påfrestande och irriterande är det i alla fall. Känns ungefär som att jag har en golfboll i halsen, jag har feber hela tiden och jag hör ingenting på vänster öra. Det är ett lock som vägrar släppa och när jag pratar låter det som jag är under vatten, samt att det piper och trycker i örat och gör ont. Så att så kul har jag. 

Självklart har jag spenderat all tid här emellan med min älskade Joel. Vi har varit på olika håll och gjort andra grejer ensamma ett fåtal gånger när vi känt för det, men annars varit med varandra hela tiden. Han börjar jobba i morgon igen och ligger bredvid och vrider och vänder sig nu och verkar sova ganska oroligt. Tycker synd om honom, men vi har haft en väldigt fin sommar. Världens bästa kille är han. 

Min lillasyster drog till Turkiet idag på en sista minuten med sin polare och jag känner ganska mycket att jag och Joel borde göra samma sak ganska snart. Det absolut bästa med hela denna sommaren har varit att få komma härifrån. Bort från allt som varit hela första halvåret och alla jävla idioter som har förstört för mig. Så att stanna här mer än nödvändigt lockar ej. Bör sova nu jag också och få in någon dygnsrytm igen typ. Men först lite pics. Adiozzz amigos, pözzzz