Grubbla inte

En gång till. Jag önskar att jag aldrig låtit den här staden och dom här människorna förstöra mig. Hela grejen äcklar mig. Vill inte analysera detta mera. Tittade på bilden och kände inte igen mig själv. Alls. Läste orden du skrivit. "så lycklig och oförstörd!" Då. För lycklig och oförstörd är långt ifrån vad jag är nu. Jag vill att du ska vara tyst, och jag vill inte höra mer av det du vet förstör mig mest. Håll käften. Jag vill så mycket. Och jag vill visa att jag visst kan, att jag klarar av det. Men aldrig, aldrig någonsin finns det energi eller ork över. Jag orkar inte. Jag är helt slut, hela dagen, varje dag. Det är som att räkna dagar till min egna undergång och det hade varit så mycket enklare att ha någon att skylla detta på, men jag vet att felet är mitt. Jag har mig själv att skylla för jag har chansat, litat på och släppt in. Lurat mig själv helt enkelt. Idioti.


Comments

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0