Förstår inte. Klart som fan det gör mig ledsen, det förstår du väl själv? Det här är ju anledningen till allt, det som är grunden till varför jag är som jag är. Jag får aldrig någon ro och är alltid stressad eller orolig över att det ska hända, och det händer ju. Fast jag inte vill att det ska hända, och speciellt inte nu. Nu när jag egentligen behövde dig som mest. Då ska jag som vanligt behöva stöta bort dig. "hon är sån, skitsvår och omöjlig att förstå sig på." Ja. Kanske. Men jag kan inte rå för det. Det är något jag byggt upp sen långt tillbaka och den enda mur som ingen någonsin kommer kunna riva. Mitt egna försvar. Men det är också något som dödar mig själv lite grann. Jag vill inte alltid vara sån här. Vill inte begränsa mig själv för jag är rädd att bli ensam igen. För hur jag än gör så verkar det alltid vara det de resulterar i. Jag är lika ledsen som dig, men ibland händer saker för en anledning, och det är det jag tänker tro på den här gången.