Man kan inte döda sig själv för något som inte kommer tillbaka.

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag alltid vet när det är dags att släppa taget, när tiden verkligen är inne för det, eller när jag ska släppa taget innan jag tar tag hårdare och får det jobbigare sen. Jag kan också, med handen på hjärtat, säga att jag aldrig gör det. Jag lyssnar aldrig på mig själv i just det här ämnet och är det något jag har svårt för så är det separationer, break-ups, farväl och slut. Jag tar alltid sönder mig själv in i det sista, vrider och vänder på allt för att få det att funka, pressar ur det sista ur allt och vägrar släppa taget trots att jag själv mår så fruktansvärt dåligt av att hålla kvar vid något. Det funkar inte att göra så. Det handlar om accaptans, och jag måste träna på det. Jag måste lära mig hur man accepterar att det är över, inte finns något kvar och inte är värt att kväva sig själv för att hoppas på något som inte kommer hända. Det är dumt. Så inåt helvete. Ändå gör jag det varenda gång. Man känner när något tar slut. Man känner när det är dags att ge upp och acceptera att det som kändes så bra i början, den känslan kommer inte komma tillbaka. Hur mycket man än vill. Man måste ändra det man inte kan accpetera, och acceptera det man inte kan ändra.

Comments

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0