När vi var små bråkade vi i skolan, slogs, skrek och sedan hängde vi tillsammans på skolgården bara några minuter senare och allt var bra. Valde varandra till våra lag när vi lirade fotboll. Enda tjejen som lirade med grabbarna istället för att hoppa hopprep. Vi vägrade erkänna att vi tyckte om varandra innerst inne, det hade ju varit löjligt. Idag, ungefär 10 år senare ligger vi och slåss i din säng istället, tar dagliga rundan till coop, erkänner för oss själva hur mycket vi älskar varandra och det blir ett och annat fyllehångel ibland. Jag har varit med dig från början, du har varit med mig ifrån början. Och aldrig någonsin har jag sett en människa växa så mycket. Du har blivit så stor som person, och i dig själv. Varje gång jag ser dig blir jag stolt över vad du har blivit och att beskriva hur mycket du betyder för mig vore omöjligt. Du är den där vännen alla borde ha. Jag vet att dom sidorna jag har fått sett hos dig inte är något som alla tror att du har eftersom din och min relation är så mycket annorlunda än den du har med alla andra, men jag ser dom, och jag ser dig. Det finns många gånger jag aldrig hade klarat mig utan dig. När jag gör det där samtalet till dig fyra på morgonen, gråter och ber dig att träffa mig. Du svarar "jag kommer", klär på dig och tar dig till mig, vart jag än befinner mig. Du håller om mig, säger ingenting och låter mig gråta tills jag inte orkar gråta mer och bara faller ihop i dina armar. Tack för allt du gör för mig, tack för att du får mig att orka när jag egentligen inte gör det. Tack för att du alltid finns där oavsett vad det gäller. Tack för att du talar om för mig att jag är vacker och älskvärd. Jag skulle dö för dig. Du tar fram det bättre hos mig och kan mig utantill.