En eloge till dig för du lyckats knäcka bruden som trodde hon var osårbar.

När jag älskar någon, bryr mig om någon, berättar hemlisar för någon, litar på någon, då gör jag det helhjärtat. Jag går in för det med hela mig och brukar inte vara den som ger upp trots att det känns hopplöst ibland. Men att känna sig lurad och bli sviken av någon man hade kunnat kapa högra handen för, det är inte bra för mig. Inte bra för någon såklart, men speciellt inte för mig med tanke på mitt handikapp att lita på och våga släppa in folk. Jag går sönder. Jag tar smällen hårdare än vad någon annan i hela världen skulle ha gjort och den här gången var det av någon som jag var helt bombsäker på aldrig skulle såra mig eller hålla något bakom min rygg och inte kunna vara ärlig emot mig. Du säger hela tiden att du förtjänar ärliga svar utav mig, men jag förtjänar tydligen ingenting som är i närheten av sanning ens? Man vill aldrig få reda på något utav någon annan, och speciellt inte få det upptryckt i ansiktet när man har riktigt roligt för första gången på länge, dessutom med några promille i kroppen. Så.jävla.dum.i.huvudet.julia. Jag kopplar inte ens direkt, fattar inte alls. Varför? Vad är det jag gör hela tiden som är så mycket sämre än när du droppar samma bomber och likadan skit som jag gör? Vad är skillnaden? Jag vet att jag har varit svår och inte gett så mycket som jag har velat ge, men det är ju precis det här som är anledningen till det. Jag visste att du var en i den där fuckin jävla mängden och att det här skulle hända en vacker dag. Jag visste det ju för fan hela tiden. Så prata aldrig med mig om att lura sig själv och säg aldrig, ALDRIG att jag inte lagt ner energi på detta. Du är likadan som mig egentligen, skillnaden är att varenda gång jag fuckat up eller gjort bort mig har jag berättat det för dig och stått för det, och inte förväntat mig att jag ska få en till chans. Det som äter upp mig är att jag tror inte ens att du ångrar det här, tror inte att du tycker att du har gjort fel och jag tror INTE att du förstår att det här gör ont i mig. What the fkkkkkk. Det äcklar mig att ens tänka på att jag har behandlat mig själv som skit för jag haft dåligt samvete för vad jag gjort emot dig, samtidigt som du gjort exakt samma sak själv och inte ens haft en tanke på att berätta för mig. Du tänkte inte ens vara den som berättade för mig, tänkte inte ens att jag skulle få veta något överhuvudtaget. Jag får ont i magen, bilder jag inte vill ha i huvudet, tankar jag inte vill kännas vid, mår illa och bara tanken på att ha dina händer på min kropp igen eller ge dig ett leende får mig att rysa. Jag hatar så fruktansvärt mycket. Kan inte ens sätta ord på hur fruktansvärt jävla illa du har gjort mig eller vilken känsla jag får när jag ser dig i ögonen nu. det ironiska är att det blev just du som skulle bli den att bekräfta det här. Och att du ens gör det emot dig själv? Jag förstår inte varför du förstör dig själv. Förstår inte vad det är för spel du spelar och varför du inte kan se när du har gjort fel? Jag är inte bättre själv, men jag är medveten om det och har aldrig påstått något annat. Jag vet om mina brister, vet att dom är många och att det varit svårt för dig att hantera dom. Men hade jag vetat det här från första början hade jag aldrig låtit det gå så långt. Jag ångrar att jag träffade dig från första början. Det här kommer sitta i och skava i mig så jävla länge, det vet jag om. Men är inte redo alls för det, och det var det här jag inte ville skulle hända. Men som sagt, en eloge till dig, för det du lyckats med är jävligt svårt. Hoppas det var värt det.


Comments

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0